Everything is never as it seems
Jag satt på pendeltåget idag och funderade. Som vanligt hinner jag tänka ca 500 olika saker på knappt en minut...
När jag minns någonting som har hänt ser jag mina minnen som små filmer. Och helt plötsligt när jag sitter där är det som att en undanträngd film spelas upp. Först utan bild och det enda jag hör är ett högt skrik i panik "HJÄLP, HJÄLP MIG". Filmen börjar flimmra till framför ögonen på mig och jag förstår inte varför jag hör det här och vad det är för typ av minne jag har trängt så långt bak i huvudet att jag inte för mitt liv kan komma på vad det är. Så blir flimmret klarare och jag ser vår gamla altan och baksidan från radhuset där vi bodde. Min mamma och pappa står på den och mamma ser orolig ut. Pappa mest arg. Hela tiden blir jag inknuffad men jag försöker se genom altandörrsfönstret vad som händer. Skriket slutar aldrig. Ett konstant rop på hjälp. Sedan förstår jag vad det är.
Allt syns mycket tydligt nu. Hur vi ringer polisen. En tavla som går sönder men jag kommer inte ihåg hur jag vet det. För vi hör den inte, men vi vet det. Jag tror att min pappa går in där efteråt, jag tror att det är därför. Men där sviker mitt minne mig. Han som bodde granne med oss misshandlade sin fru.
Rysningarna sprider över hela min kropp. Tänk hur många som har det hemskt, men som vi inte vet om? Eller som vi förtränger?
Så dyker fler minnen upp. Vår andra granne där mannen slog handen rakt genom TV-rutan. De skilde sig inte så långt efter det och jag kan inte minnas vad det handlade om. Men han var ledsen, så otroligt ledsen, det vet jag.
Eller hon som gick i min klass, hon vars mamma hade dött av en överdos. Hon som inte kom överrens med sin styvmor. Hon som hade en pappa som misshandlade hennes familj och hamnade i fängelse. Hon som snodde saker från mig en gång när vi umgicks, jag gick dit och ville ha tillbaka mina saker. Jag fick det. På vägen hem hade jag en klump i magen, rädd för att han skulle göra illa henne för det, för att hon tagit dom. Helt plötsligt kändes mina saker inte så viktiga.
Så mycket saker som bubblade upp till ytan när jag tänkte på tåget och jag var bara tvungen att skriva av mig..
Nu blir det fredagsmys istället för Fredags-tänkare :)
När jag minns någonting som har hänt ser jag mina minnen som små filmer. Och helt plötsligt när jag sitter där är det som att en undanträngd film spelas upp. Först utan bild och det enda jag hör är ett högt skrik i panik "HJÄLP, HJÄLP MIG". Filmen börjar flimmra till framför ögonen på mig och jag förstår inte varför jag hör det här och vad det är för typ av minne jag har trängt så långt bak i huvudet att jag inte för mitt liv kan komma på vad det är. Så blir flimmret klarare och jag ser vår gamla altan och baksidan från radhuset där vi bodde. Min mamma och pappa står på den och mamma ser orolig ut. Pappa mest arg. Hela tiden blir jag inknuffad men jag försöker se genom altandörrsfönstret vad som händer. Skriket slutar aldrig. Ett konstant rop på hjälp. Sedan förstår jag vad det är.
Allt syns mycket tydligt nu. Hur vi ringer polisen. En tavla som går sönder men jag kommer inte ihåg hur jag vet det. För vi hör den inte, men vi vet det. Jag tror att min pappa går in där efteråt, jag tror att det är därför. Men där sviker mitt minne mig. Han som bodde granne med oss misshandlade sin fru.
Rysningarna sprider över hela min kropp. Tänk hur många som har det hemskt, men som vi inte vet om? Eller som vi förtränger?
Så dyker fler minnen upp. Vår andra granne där mannen slog handen rakt genom TV-rutan. De skilde sig inte så långt efter det och jag kan inte minnas vad det handlade om. Men han var ledsen, så otroligt ledsen, det vet jag.
Eller hon som gick i min klass, hon vars mamma hade dött av en överdos. Hon som inte kom överrens med sin styvmor. Hon som hade en pappa som misshandlade hennes familj och hamnade i fängelse. Hon som snodde saker från mig en gång när vi umgicks, jag gick dit och ville ha tillbaka mina saker. Jag fick det. På vägen hem hade jag en klump i magen, rädd för att han skulle göra illa henne för det, för att hon tagit dom. Helt plötsligt kändes mina saker inte så viktiga.
Så mycket saker som bubblade upp till ytan när jag tänkte på tåget och jag var bara tvungen att skriva av mig..
Nu blir det fredagsmys istället för Fredags-tänkare :)
Kommentarer
Postat av: Caroline
<3 Hoppas du blir la fin i håret!! :D
Trackback
